Mitt fullständiga namn är Astrid Linnea Susanne Zeijlon. Linnea är mitt rediga namn, Astrid har jag fått av min mammas farmor och Susanne har jag fått från min mamma. Jag föddes 97-06-11 klockan 02:45 på natten. Alltså så blir jag 14 år i sommar.
Jag går på Ankarsrums högsadiet i 7A, jag vill gärna komma in på barn- och fritid programmet senare om jag inte blir intersserad av någoting annant. Jag älskar små barn, att gosa och leka med dom, det gör så att jag själv känner mig liten igen. Och så har jag nog "lekförmågan" kvar i mig. 
Jag bor tsm med min familj. Pappa, mamma, Robin och Anna. Vi bor i Stensnäs som består av fem hus och skog. Det är innan Gladhammar från Västervikshållet. Och här så har jag bott i min uppväxt - hela mitt liv. 
Men några av familjemedlemarna vill flytta och vi kollade/hittade ett hus vintern 2010 som inte än är sålt. Det är verkligen fint och stort och det ligger inne i Västervik. Och alla gillar iallafall någoting där tror jag. Men det är pengarna och skolan som oroar mig. 
Jag är den minsta i min familj, men det gör ingeting för mig. Det kan faktiskt vara skönt ibland. Det är 3 år mellan mig och Anna, 5 mellan mig och Robin.

När jag inte är i skolan så fotograferar jag mke, scrapar med min mor, skissar/ritar eller läser. Det är mina riktiga intressen. Jag kan spendera mke tid på datorn med, fast det är oftas bara vid bloggen, facebook och bilddagboken ibland.

Om jag själv skulle sätta ord på mig så skulle jag faktisk säga att jag är en väldigt snäll person. Bara om inte någon börja kata mot mig eller är för mke otrevlig då så kan jag börja käfta och ta upp näven. Men det gör jag inte mot mina närmaste vänner. Jag är en petig person, högljudig kan jag med vara och väldigt vild.
När jag var mindre så kunde jag min pappas vänners hemnummer utantill så jag gick nästan jämt till telefonen och ringe dom för att bara snacka. Men det är bara på telefon, annars så är jag en väldigt blyg flicka. Det har jag varit i hela min uppväxt och jag har fortfaradne en del kvar i mig. Men jag försöker så gott som jag kan för att få bort den, och jag lyckas nog mer för varje dag.
Jag har alltid haft en "killsida" inom mig. När jag var en liten flicka så var det mer som om jag var en liten kille. Jag har aldrig brytt mig speciellt mke om utseendet och perfektiteten. Jag struntade mest i om jag var smutsig och hur mitt hår såg ut o.s.v. 
Jag har alltid hatat färgen rosa, vilket idag med. Jag har aldrig drömt om att vara prinsessa. Jag lekte inte så mke med dockor och sånt. För mig var det bilmatta och bilar, lera, klättra i träd och berg, trasiga kläder, pistoler. Ah sån var jag när jag var liten. Men nu idag så är det en aning annorlunda. Jag bryr mig mer om utseendet men inte så mke som andra tonåringar/ungdomar. Klädstilen är bara något linne och leggings, den bryr jag mig fortfarande inte så mke om.

Jag är inte bara en person, utan flera. Jag är en helt olik person beroende på plats och vem jag är med. Det finns nog inte någonstans då jag är likandan som vid andra. Jag är heller inte mig själv någonstang om man tar bort klädstilen och sånt. Jag vet egentligen inte varför jag inte verkligen visar mig själv helt och hållet om ni förstår var jag menar när jag säger så.